Minnen som berör

Det är helt sjukt egentligen, vad låtar/lukter och bilder ger oss för minnen och vad de här bidrar till för känsla vi får när vi senare i livet återupplever dessa.
Imorse satte jag på en låt som för mig är ren ilska, besvikenhet och ledsamhet. Varje gång låten spelas rinner det tårar ner för mina kinder. Låten i sig är ganska lugn och fridfull men första gången jag hörde låten var vid ett tillfälle jag helst vill glömma. Men mest av allt vill jag att det ögonblicket inte skulle ha uppstått. Därför spelar det ingen roll hur glad eller kul jag har vid det tillfället låten plötsligt spelas upp i högtalarna. Jag gråter oavsett..

2012-03-20 @ 15:48:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vissa dagar är lika mörka som darth vaders ondska.

Idag är en sådan dag då jag känner mig helt tom. Hjärnan hänger inte med i kroppens tempo. Min själ lever ett eget liv. Från och till har jag sån lust att bara stanna upp, skrika tills rösten brister och lägga mig ner och gråta tills tårkanalerna är lika torra som en påse mjöl. Att prata om det hjälper för stunden. Likaså med en kram eller en klapp på axeln. Hur mycket jag än sysselsätter mig så hinner tankarna och minnena ikapp. Jag kan gå från att vara hur glad som helst till att bli helt hysteriskt ledsen på ett ögonblick. Att känna känslan krypa långsamt upp från magen till halsen i form av en stor boll. Att bollen är så stor att den täcker hela min strupe. En obehaglig känsla som inte går att beskriva i ord.

Jag spelade mina kort fel en gång i tiden och det kommer jag alltid få leva med. Hur många gånger jag än spelar spelet.

2012-03-12 @ 20:18:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

novell jag skrev i slutet av andra året på gymnasiet

Jag har alltid vetat att min dröm aldrig skulle gå i uppfyllelse. Jag har länge haft ögonen för den här pojken. Det är snart 7 år sedan jag förstod att han aldrig skulle lämna mitt hjärta. Att en person som man egentligen inte känner kan betyda så mycket är fascinerande. Det var på landet jag fick upp ögonen för honom. En solig dag om jag inte minns helt fel. Han stod på sin uppfart och höll på med sin moped. Jag visste att han var förbjuden frukt. Det hade min pappa många gånger påpekat. Men jag är en sådan tjej som alltid har provocerat min pappa, så till en början var den här historian bara en jakt på irritation från min pappa. En kamp om att visa min far att jag minsann struntade i hans regler. Den här pojken är flera år äldre än mig, och visste inte ens om att jag fanns. Att få honom att bli min visste jag skulle vara omöjligt. Eftersom jag inte kunde få kontakt med honom var jag ofta ute och cyklade. Fram och tillbaka framför hans uppfart där han ofta stod med sin pappa och höll på med något. Jakten fortsatte hela sommaren men det kändes bara hopplöst att fortsätta försöka för han såg mig inte. När hösten kom och skolan började såg jag honom inte mer, eftersom turerna till landet var slut för året. Jag kommer ihåg hur det gick till, in i minsta detalj. Det var på internetsajten playahead som jag frågade en gemensam kompis till oss om hans nummer, och jag fick det direkt. Anledningen till detta tror jag var för att han anade att jag var helt besatt. Jag ringde men fegade ur och lade på när jag hörde hans underbart lena röst. Han ringde upp och jag tvingades svara för han ringde upprepade gånger då jag inte svarade vid första tillfället. Jag antar att han ringde för att han undrade vem det var som ringt. Han hade ju inte mitt nummer. När jag sade vem jag var, blev han inte så förvånad som jag trodde. Han föreslog att vi skulle ses och det gjorde vi. Men på mina villkor. Han kom hit med sin bil, tillsammans med en kompis. Vi stod och prata en längre tid och fram kom att han hade anat att jag var intresserad. Han hade sett mig cirkulera utanför hans tomt ett flertal gånger sommaren som gått. Åren gick och vi blev vänner. På somrarna var vi alltid tillsammans. Jag smög ut mitt i natten för att möta honom på hans uppfart, eftersom min pappa var så noggrann med att denna pojke inte var för mig, många gånger tillsammans med en vän. Nätterna blev alltid långa men jag njöt av varje sekund. Jag vet inte om det var spänningen eller om det var att drömmen var på väg att bli sann. Jag var blyg, väldigt blyg så till en början var det jobbigt att umgås. Allt blev stelt och vi hade ingenting att prata om. Så fort han sade något värmde det i hela kroppen på mig. Jag tog vara på varenda minut med honom. Tog alla chanser jag fick för att träffa honom. Eftersom han var mycket äldre än vad jag var, närmare fem år så kunde han bestämma själv när och hur han var på landet. Jag som bara var i tonåren hade inte lika mycket frihet som honom. I och med detta var han inte ute på landet mer än drygt 3 veckor varje år. När somrarna led mot sina slut var jag alltid lika nedstämd och ledsen. Jag visste att när skolan börjar dröjer det nästan ett år till innan vi ses igen. Trots att han jobbade om dagarna så hade vi ständigt kontakt. Det blev många sms från min stora kärlek. Och i ett av smsen jag fick stod det plötsligt att han ville att vi skulle ses. Jag minns att mitt hjärta hoppade över ett slag och jag fick en mindre panikattack. Man borde tycka att det första jag skulle tänka på var hur kul det var och att jag skulle svara ja, det vill jag gärna med stora bokstäver, men det enda som fanns i mina tankar var; vad fan ska jag säga till mamma och pappa? Jag var i ett sådant chocktillstånd att jag till och med glömde svara på smset. Efter någon timme kom det ett till sms från honom där han frågade om jag inte ville träffas. Jag svarade tillslut att jag absolut ville ses. Det där med mamma och pappa skulle alltid lösa sig. Vi bestämde att jag skulle åka till honom någon dag efter skolan. Hela den dagen var jag som paralyserad över min eftermiddag. Jag lyssnade inte riktigt på frågorna jag fick av mina lärare och jag brydde mig inte om något annat än att kolla på klockan. Jag minns att minuterna gick otroligt sakta den dagen. En timme kändes som en evighet. Men så äntligen var skolan slut och jag började nästan skaka av nervositet. Nu var det bara en timmes resväg och sen var jag där. Jag berättade för mamma som det var och hon tog det bra, och lovade att inte säga något till pappa. När jag kom fram till hans station stod han där och väntade på mig. Vi kramades och sedan gick vi, hand i hand, hem till honom. Jag minns att vi inte sa ett ord till varandra medan vi gick där på trottoaren. När vi gick in i porten möttes våra blickar för första gången den dagen. Jag blev som paralyserad. Vi tog trapporna för att slippa tystnaden i hissen. Jag tror att han var minst lika nervös som jag. Det var trots allt första gången vi var helt själva. När vi kom upp till hans våning var båda två väldigt anfådda. Vi gick in i hans lägenhet och jag gick och satte mig i soffan medan han startade datorn och frågade om jag ville kolla på någon film. Det lät som en bra idé i mina öron, eftersom man då slipper prata så mycket. Jag var så nervös. Han frågade om det var någon speciell film jag ville se, och korkad som jag är föreslog jag Alvin och gänget, ni vet den där filmen om jordekorrarna som kan prata och blir ett känt popband. Han skrattade till och sa att det var väl okej. Jag satt i ena änden av soffan, medan han satt i andra.
2012-02-20 @ 17:44:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Blött!

Min tårar slutar inte rinna, Mina kinder förblir fuktiga. Mitt liv står nedpackat i papperskassar i hallen. Det jag fruktat så länge har hunnit ikapp mig. Att gå iväg till skolan idag känns näst intill omöjligt att klara av. Jag orkar inte vistas med annat folk. Helst vill jag bara krypa tillbaka ner i sängen och ligga där tills allt blir bra igen.
Men jag vet att det inte går. Jag måste gå till skolan, jag måste träffa folk. För jag vet att om jag inte håller mig sysselsatt går jag sönder. Jag måste bara tänka att om jag behöver gråta så gråter jag. Känner jag att jag kan le och skratta, så gör jag det!!

2012-01-16 @ 10:08:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skitdag

Världen är fan full av massa jävla idioter. Ingen går att lita på.

2011-12-31 @ 12:04:27 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tufft!

Snart är 2011 slut och jag har under detta år mått på alla sett man kan må. Skolan var tuff i början av året men har jag bestämt mig för att klara av det så ska jag banne mig göra det också! Längre in på året var tuffare än någonsin. Bästaste vännen på andra sidan jorden när man behövde henne som mest då en vän gick bort. Tog det så mycket hårdare än jag någonsin skulle trott. Visserligen trodde jag inte denne skulle dö så tidigt i livet. Komer ihåg då jag fick veta, jag satt i soffan hos Jocke och min mamma smsa.
Jag sa inget förrän jag och Martin gått därifrån. Då kom alla tårar.. Han förstod ingenting och jag fick inte fram ett ord.
"Lagom till" begravning och sånt jobbigt fanns Emmelie hemma igen och var till stort stöd!

I slutet av sommaren hade jag och Martin varit tillsammans i hela 2 år och under sommaren flyttade han hemifrån. Det satte vårt förhållande på prov. Ingen av oss hade tidigare haft något ansvar och plötsligt hade vi allt.

September började och vi började räkna ner, med ca en månads mellanrum fyller jag, Joanna och Emmelie år. I år var det dags att fylla 20. Början på min födelsedag var bäst. Vaknade brevid min pojke, fortsatte hemma hos mamma och pappa med middag och sen skulle vi ut. Det blev tjafs och allt som hör till, en tidig kväll och inte bakfylla. Slutet av november var det joannas tur. Mysig middag med släkt och vänner, men ingen utgång. På lucia fyllde Emmelie och jag och Joanna busade till det och tog med oss Emmelie ut på stan, Stureplan för att vara exakt, med ögonbindel och öronproppar. In på Dramaten, där Emmelie utbrister att det luktar gammalt. När hon väl satt i teaterstolen blev hon förvånad och glad. Två herrars tjänare med Morgan alling fick hon i födelsedagspresent.

Om 3 dagar är 2012 här och jag ska, precis som för ett år sen, vara med min pojke!

2011-12-29 @ 08:29:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag vill inte!

Igår var jag hos läkaren eftersom jag var så himla trött på min hosta som aldrig tycks ge med sig samtidigt som jag hade grova problem med andning och vääldigt ont i bröstet. Det var en gammal läkare som undersökte mig och han konstaterade att det troligtvis var några revben som va sönderhostade vilket jag misstänkte innan jag fick dit. Men han sa även att det var musklerna som var trötta, typ träningsverk. Det går ju inte att göra något åt revbenen så gick därifrån med tre råd; ta hostmedicin varje kväll så du får sova, om du har ont så ta värktabletter och drick mycket te. SUCK!

Det är väl bara att lyssna till det och vila en massor!

2011-10-31 @ 13:35:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

ny tid, nya tag

Här om dagen när jag inte hade så mycket att göra kollade jag igenom min dator. Hittade en massa bilder som tog mig tillbaka till massa underbara minnen, tideer som jag aldrig trodde jag skulle glömma. Men när jag kollade på bilderna insåg jag att det är så mycket, så många som jag har "glömt". Det är väl inte så att jag glömt bort en viss person men det var många av dem som var med på bilderna som inte längre finns i mitt liv, vilket gjorde mig väldigt ledsen.
Varför försvinner vissa personer från ens liv? Sådana personer som man alltid trott man skulle ha med sig till sin sista dag?
Det är skrämmande tycker jag. Att det kan gå så fort. Av alla 3 300 bilder jag har på min dator är den äldsta bilden från 2006, det är bara 5 år sedan. Hur kan det gå så fort?
När jag satt och bläddrade bland alla bilder dök plötsligt en novell som jag skrev i början av andra året på gymnasiet upp framför ögonen på mig. Den tog mig tillbaka direkt. Jag minns hur jag kämpade med att få till texten ordentligt. Försökte få med alla detaljer så noga det bara gick.  Ville återskapa alla minnen så jag aldrig skulle glömma. Novellen handlar nämligen om en sann historia som rör mig och en person som var väldigt viktig för mig för några år sen. En person som jag höll väldigt nära hjärtat. Denna person ville jag aldrig skulle lämna mitt liv.
När jag läste novellen fick jag tårar i ögonen. Jag fick blandade känslor om den här berättelsen. Den här personen har i stort sett vandrat iväg, eller vi har väl gått skilda vägar och jag känner mig både lycklig och olycklig över att det blivit som det blivit. Jag har förlorat mycket men jag har samtidigt fått tillbaka mer. Jag har fått kunskap om sorg och saknad men även glädje och tveklöshet.
Om personerna jag förlorat skulle komma tillbaka skulle jag inte tveka en sekund på att släppa in dom i mitt liv igen. Alla minnen lever kvar trots att vår vänskap runnit ut i sanden.
2011-07-06 @ 09:09:56 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

lista.

Dag 1 - Presentera mig själv.
Dag 2 - Min första kärlek.
Dag 3 - Mina föräldrar,
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Mina bästa vänner.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Den perfekta dejten.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Mina djur
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Våra dagar.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första gång. 
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats. 
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Min sista dag i livet.
Dag 30 – Mina förhoppningar om nästa år
2011-01-02 @ 19:53:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

101127

Usch, vilken ånget och panik jag har för allt just nu.

Jag är en sådan person som bara skjuter allt framför mig. Speciellt att dåligt. Om jag känner att någonting pressar mig eller om jag könner att det är något som är så jobbigt att jag bara vill lägga mig ner att dö, tar jag inte tag i det utan "lägger det åt sidan så länge för det löser sig senare!".
Jag har många gånger jobbat på det här och försökt att bli vuxen och faktiskt ta mitt ansvar som individ och göra det som måste göras, även fast det blir jobbigt.

Som nu, jag har en stor inläning som jag vetat om sen 4 veckor tillbaka och sen dess har jag tänkt varje dag att jag faktiskt ska ta tag i det för att sitta med en jättestor klump i magen sen en vecka innan den ska in. Vilket jag såklart inte har gjort utan började en vecka innan och nu sitter jag här med massor av plugg och har panik för att inte bli klar i tid. Dock är inte det här det enda som är jobbigt just nu utan det är även så att jag har grymt svårt att säga vad jag egentligen tycker, tänker och känner. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ens berätta för min pojkvän hur jag egentligen känner, utan jag bär på allt till det till slut brister och jag får ett stort utbrott och bara gråter och vet inte vart jag ska ta vägen för att jag har så otroligt mycket känslor inom mig som bara måste ut.

Jag måste bli bättre på att våga säga till om saker och ting. Prio nummer ett just nu är dock min examensinlämning!



Ge mig sommar och sol.

2010-11-27 @ 16:31:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

eller?

Jag tror jag har kommit på mig själv med en sak som jag inte alls gillar.
Jag tror att jag letar efter saker som gör att jag och Martin bråkar, jag vet det låter helt sjukt men när jag tänker efter är det så jag gjort i mina tidigare förhållanden. Eftersom jag tidigare inte har varit lycklig men trots det stannat kvar i förhållandet för jag har trott att jag " kan ju alltid bli lycklig om jag verkligen försöker". Saken är den att jag tror att trots att jag blundat för saker och ting har min hjärna förstått att det är allvar och har därför letat bråk och tjafs. Jag har gjort det omedvetet på något sätt. Det är svårt att förklara. För jag vet inte riktigt själv vad det är. Eller hur det går till.
Men det jag har kommit på är att jag har nog gjort detta till en vana. För när jag och min man tjafsar är det alltid jag som tar upp något. Och det kan vara saker som hänt för flera veckor sen. Antar att det har blivit en vana eller så är det för att jag tror att det är på låtsas. Att inget av allt detta är sant, eftersom det är alldeles för bra för att vara sant. Jag pratade om det med min vän och hon tror att jag gör det omedvetet vilket jag också tror. Jag skulle aldrig göra något för att försöka förlora honom, någonsin!
2010-11-22 @ 19:22:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

funderingar.

Blev väckt av min man inatt. Han var påväg hem och kände sig ensam så han ringde mig. Vi pratade ett tag och bestämde att vi skulle ses idag. När vi lagt på började jag fundera. Jag låg en bra stund och tänkte på alla de kvällar jag stått och väntat på honom, helt ensam och livrädd. Jag känner mig inte trygg med någon annan än honom.
I tidigare inlägg har jag skrivit om mitt tidigare förhållande och om det inte framgick så var jag aldrig trygg, jag kände mig aldrig beskyddad och alltid ensam.
Även fast jag och Martin inte varit tillsammans i en evighet är han den enda killen jag litar på till hundra. Jag vet att han i stort sätt alltid ställer upp för mig och att han alltid finns om jag behöver honom.
För att komma tillbaka till det jag låg och tänkte på inatt, han är ju en riktig partymyra vilket jag inte är. När han är ute ringer han oftast upp mig. Jag vaknar sällan eftersom jag stänger av ljudet på natten och när jag sedan vaknar och ser att jag har ett missat samtal kommer alltid samma tanke upp i huvudet. - Det har hänt något. Han har råkat ut för något och ligger någonstans, död.
Jag förstår ju varför jag tänker så eftersom jag vet hur han blir när han är ute och dricker. Det är skitjobbigt för vissa nätter kan jag vakna någon timme efter att han ringt och får panik, ringer upp eller smsar och får inget svar. Då kan jag ligga vaken hela natten.
Jag tänkte på detta väldigt länge inatt och jag tror att den obehagliga känslan slår mig för jag är så fruktansvärt jävla rädd om honom. Jag vill inte förlora honom så jag agerar mamma och beter mig som en kyckling. Jag önskar jag vore lite mer avslappnad. sluta hönsa!
2010-11-20 @ 13:57:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

tillbakablick

Minns dagen som igår. Jag åkte ner till landet helt ensam för att för första gången på länge känna glädje. Jag åkte ner för att umgås med den personen jag kände trygghet med, den jag kände glädje med.
Så var du där. Kan vara ärlig och säga att jag inte brydde mig om dig först. Det kom efterhand. Jag fick upp ögonen för dig när vi träffades hemma hos dig. En vecka efter. Det var svårt att se vem du egentligen var på landet. Dagen då jag för första gången var hemma hos dig. När dina läppar för första gången snuddade mina, visste jag att jag var kär. Det gick snabbt. Väldigt snabbt. Jag kände det på mig. Jag var säker på mina känslor men osäkra på dina. Efter någon vecka visste jag att du faktiskt var där för mig och inte för något annat. Att vi, nu ett år senare fortfarande står bredvid varandra kan jag nästan inte förstå. Det är svårt att se att det gått ett år med dig. Tiden har gått så snabbt och jag har i stort sett aldrig känt mig ensam eller ledsen. 

Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du är bara min. Jag behöver inte gå runt och vara orolig. För jag vet att vad vi än går igenom, kommer vi alltid gå igenom det tillsammans. Jag älskar dig Martin. Du kommer alltid vara min skrutt. Föralltid
2010-11-13 @ 21:45:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

jag har bestämt mig.

Jag tänker börja skriva här igen. Har suttit och rensat bort allt som jag inte vill ha kvar. Detta kommer absolut inte bli någon vanlig blogg där jag skriver om vad jag gör på dagarna, vilka kläder jag har på mig och vad jag tycker om och inte, utan detta kommer vara en plats för mig att skriva av mig när jag inte orkar vardagen. När jag mår för dåligt.
Ni vet nog vid det här laget att jag inte är en person som visar att jag mår dåligt utåt, utan jag håller det för mig själv tills det blir för mycket mjöl i påsen. Jag är nog för feg för att visa andra att mitt liv inte är perfekt. Dock vet jag innerst inne att ingen är perfekt och ja, jag vet att det är likadant för mig. Då tänker jag att om jag nu inte vågar visa det personligen kan jag ju lika gärna ta ut mina känslor här i bloggen. Detta är från och med nu en öppen dagbok.
Det kommer nog bli tufft till en början. Kommer kännas fel att blotta mina känslor och tankar till såna jag inte känner men efter ett tag tror jag att detta kommer hjälpa mig. Jag hoppas det i alla fall.
Det ni även kommer kunna läsa om är min andra halva. Det är han som hjälper mig i det tider då jag bara vill lägga mig ner och dö.
2010-11-13 @ 21:23:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

gamla sår.

Sommaren har smugit sig på och gamla sår rivs upp snabbt. Jag börjar fundera och tankarna far och flyger. Kollar gamla bilder, läser gamla texter jag skrivit tidigare.
Det blir jobbigare och jobbigare.
Minnena finns överallt.
Verkligen överallt.
Hur jag ska agera vet jag inte. Jag vet att jag inte borde bli frustrerad och ledsen eftersom allt det där är ett avslutat kapitel i mitt liv, men när det, vart jag än går, finns saker som får mig att minnas är det svårt att faktiskt inte bli frustrerad och ledsen. Jag lär mig fortfarande. Jag är fortfarande på väg och har en bra bit kvar att vandra. En bra bit kvar på stigen till mitt rätta jag.
Det senaste året har gått så fort och jag har pendlat mellan hemmet, skolan och kärleken. Komplikationer har funnits, i alla tre. Tro mig. Det tar aldrig slut. När man väl har fastnat på den onda stigen tar man sig nästan aldrig därifrån.

"tiden läker inga sår, jag är där jag var igår."
Man kan kämpa hur hårt som helst med problem och svårigheter men man har alltid kvar de. Det är lite som en sårskorpa som man ständigt pillar upp. Såret kommer aldrig att läka. Aldrig. Trodde jag. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig uppåt. Aldrig någonsin. Inte ens med rätt inställning till att faktiskt göra det.
Men, det är en sak jag verkligen har lärt mig under dessa år. Man kan ta sig upp. Man kan få såren att läka till en viss del. Kanske inte på det smartaste sättet som finns men det hjälper. I alla fall på mig. I alla fall på mina sår.
Jag har haft det bra i ett år, nästan lite för bra. Så bra att jag ibland vaknar i skräck och får för mig att det faktiskt inte är på riktigt. Det är bara en dröm. Jag drabbas av stor panik och vill bara somna om igen. Men sen inser jag att det är mitt liv. På riktigt. Jag har allt det där bra.
Många år av svek och annat har passerat. De har passerat för andra, men för mig finns de alltid kvar. Som den där sårskorpan. Något så enkelt som att inte peta på den, skulle det göra att allt försvann då ?
Nej, jag har provat. Inget försvinner. Allt finns kvar. Det är så vår hjärna fungerar. Allt dåligt kommer man ihåg. Allt hemskt, varför är det bara det vi minns bäst? Kan någon svara på det?
Jag har så mycket människor runt omkring mig som jag har att tacka. Så många som har knuffat mig i ryggen för att jag ska ta de där stegen framåt på stigen. Och de har hjälpt mig innerligt. Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för att de vänner jag faktiskt vände ryggen till för år sen fortfarande hjälper mig. För att de fortfarande finns kvar. Jag vill tacka för att jag fått ta plats i era hjärtan.

Tack!
2010-06-11 @ 21:42:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

älskling.





Du har gjort mitt liv värt du att leva!
2010-05-31 @ 17:32:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

<3


Älskling, du är min värld och lite till,
det finaste och dyrbaraste jag äger.
2010-05-17 @ 18:01:02 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

min prins.

Jag är så glad att jag åkte ner till landet den där dagen i juli förra året.
Att jag faktiskt tog modet att åka ner alldeles ensam.
Att jag vågade gå över till T och vara helt ensam med massa äldre pojkar.
För om jag inte hade gjort det hade jag aldrig träffat dig.
Om jag aldrig hade tjafsat så med T så hade jag nog aldrig öppnat ögonen för dig.

Jag är så fruktansvärt glad att jag svalde min rädsla den där kvällen vi träffades ensamma och sov kvar hos dig. Att jag faktiskt vågade ta steget att låta en pojke komma nära mig igen efter det som hänt.

Allt som hänt sen den kvällen minns jag som det vore igår. Jag minns alla stunder vi har haft, trots att det inte gått så fruktansvärt lång tid sen vi träffades har vi hunnit med ganska mycket och jag har alltid varit lycklig, i alla lägen.

Jag är så lyckligt lottad som fick just dig. Jag är så fruktansvärt glad över att jag svalde rädslan jag hade inom mig och faktiskt öppnade mig för dig. Jag blir rädd bara jag tänker tanken på vart jag hade varit idag om jag inte tog pendeln ner till Torö den där dagen. Det är skrämmande.

Att få vara din flickvän, det är stort för mig. Så fruktansvärt stort. Om jag skulle försöka mig på att förklara för dig hur mycket du faktiskt betyder för mig tror jag inte jag skulle klara av det. För det finns inte ord för det. Det finns inte ord för vad du har gjort för mig och hur lycklig jag är för att du valde just mig.



Så älskling, det jag vill säga är att jag hoppas du förblir min prins och att jag alltid får vara din prinsessa. <3


2010-05-11 @ 20:26:39 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tankar

Jag har lovat mig själv att ingen någonsin mer ska få göra mig illa.
Det står jag fast vid för jag har blivit skadad tillräckligt. Inuti.
Att se sig själv som sämst och inte tillräcklig är ingen rolig känsla.
Att inte kunna leva som andra utan hela tiden gå runt och tänka jag gör fel är inte okej.
Jag lär mig mer och mer för varje dag.
Att uppskatta och se allt från andra håll.
Jag börjar sakta bli mig själv igen och jag börjar se att den flickan jag var förr är faktiskt den flickan jag vill vara.
Glimten i ögat, det där stora leendet på läpparna och det där humöret.
Om jag aldrig hade träffat min nuvarande pojkvän hade jag nog inte suttit här idag..
2010-05-02 @ 18:39:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

100418

Kommer få så mycket skit från alla håll och kanter efter det här inlägget men jag känner att jag måste få skriva av mig om det här annars går jag sönder på riktigt.


Från vintern 2008 fram tills sommaren 2009 gick jag igenom en svår tid. Jag mådde så dåligt att jag många gånger funderade på om livet var värt att fortsätta leva. Jag var många gånger på gränsen till att bryta ihop totalt. Det hände att det gick så långt att jag bara låg hemma, sket i allt. Det gick dagar då jag inte åt något alls. Det kom dagar jag inte orkade ta mig ur sängen. Allt detta kan jag faktiskt inte säga berodde på det förhållande jag var i då, utan det började långt innan. Det fortsattes bygga på och i detta förhållande blev allt mycket mycket värre. Tror inte det gick en dag utan bråk och tårar. Under nästan två års tid grät jag mig till sömns när jag var ensam. Jag ljög för mig själv. Jag intalade mig själv att jag faktiskt mådde bättre med den här killen. (Vi hade även bra stunder, väldigt bra stunder, det kan jag inte förneka. Jag var lycklig ibland!)

(Det jag måste tillägga var att många gånger var det faktiskt mitt eget fel. Det var många gånger jag som startade bråk och började tjafsa om onödigt.) Jag mådde så dåligt att jag gömde mig ofta för problem och sköt allting bakom mig, tills jag insåg att jag klarade det inte. Mjölet i påsen blev för mycket och allt åkte ur. Storbråk på storbråk blossade upp, onödigt.


Sommaren 09 hände saker som jag inte har upp här av olika själ. Dels för att jag tar hänsyn till en viss person, nämligen mitt ex men jag insåg att jag faktiskt skulle klara att leva själv. Jag insåg att mitt liv kunde vända. Jag var stark nog trodde jag. Jag tog steget och vi bröt. Efter nästan två år tillsammans. Första veckorna kände jag mig så fruktansvärt ensam. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade varit så inlåst i ett års tid så vännerna var som bortblåsta, det var bara jag. Jag mot världen.


Jag byggde sakta upp det liv jag hade förstört, nämligen mitt. Vännerna jag förlorat kom så småning om tillbaka, och många nya tillkom. Jag kände mig lycklig och efter denna resa bestämde jag mig för att aldrig mer ta skit från någon. Jag bestämde mig för att aldrig mer tryckas ner. Jag bestämde mig för att köra mitt egna race och leva livet. Ta igen allt jag missat. Jag kunde inte tänka mig ett liv med en annan kille igen. Tills jag träffade dig.


Dagen då jag först såg dig var du inte ett dugg intressant. Inte någonstans. Men när jag hade lärt känna dig kunde jag plötsligt inte se mitt liv utan dig. Det gick inte. Du behandlade mig som en prinsessa och jag mådde så bra. Bättre än vad jag någonsin mått.

Nu har nästan ett år gått och vi har stått vid varandras sida sen den dagen vi först träffades. Vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta inlägg. Inget tror jag. Eller jo, jag är så fruktansvärt glad över de val jag har gjort i mitt liv. Trots det jag precis har skrivit om nu så är jag glad att jag och mitt ex blev tillsammans för han har lärt mig så mycket om livet. Jag har efter det lärt mig att uppskatta minsta lilla.
2010-04-18 @ 13:48:35 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()