100418

Kommer få så mycket skit från alla håll och kanter efter det här inlägget men jag känner att jag måste få skriva av mig om det här annars går jag sönder på riktigt.


Från vintern 2008 fram tills sommaren 2009 gick jag igenom en svår tid. Jag mådde så dåligt att jag många gånger funderade på om livet var värt att fortsätta leva. Jag var många gånger på gränsen till att bryta ihop totalt. Det hände att det gick så långt att jag bara låg hemma, sket i allt. Det gick dagar då jag inte åt något alls. Det kom dagar jag inte orkade ta mig ur sängen. Allt detta kan jag faktiskt inte säga berodde på det förhållande jag var i då, utan det började långt innan. Det fortsattes bygga på och i detta förhållande blev allt mycket mycket värre. Tror inte det gick en dag utan bråk och tårar. Under nästan två års tid grät jag mig till sömns när jag var ensam. Jag ljög för mig själv. Jag intalade mig själv att jag faktiskt mådde bättre med den här killen. (Vi hade även bra stunder, väldigt bra stunder, det kan jag inte förneka. Jag var lycklig ibland!)

(Det jag måste tillägga var att många gånger var det faktiskt mitt eget fel. Det var många gånger jag som startade bråk och började tjafsa om onödigt.)
Jag mådde så dåligt att jag gömde mig ofta för problem och sköt allting bakom mig, tills jag insåg att jag klarade det inte. Mjölet i påsen blev för mycket och allt åkte ur. Storbråk på storbråk blossade upp, onödigt.


Sommaren 09 hände saker som jag inte har upp här av olika själ. Dels för att jag tar hänsyn till en viss person, nämligen mitt ex men jag insåg att jag faktiskt skulle klara att leva själv. Jag insåg att mitt liv kunde vända. Jag var stark nog trodde jag. Jag tog steget och vi bröt. Efter nästan två år tillsammans. Första veckorna kände jag mig så fruktansvärt ensam. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade varit så inlåst i ett års tid så vännerna var som bortblåsta, det var bara jag. Jag mot världen.


Jag byggde sakta upp det liv jag hade förstört, nämligen mitt. Vännerna jag förlorat kom så småning om tillbaka, och många nya tillkom. Jag kände mig lycklig och efter denna resa bestämde jag mig för att aldrig mer ta skit från någon. Jag bestämde mig för att aldrig mer tryckas ner. Jag bestämde mig för att köra mitt egna race och leva livet. Ta igen allt jag missat. Jag kunde inte tänka mig ett liv med en annan kille igen. Tills jag träffade dig.


Dagen då jag först såg dig var du inte ett dugg intressant. Inte någonstans. Men när jag hade lärt känna dig kunde jag plötsligt inte se mitt liv utan dig. Det gick inte. Du behandlade mig som en prinsessa och jag mådde så bra. Bättre än vad jag någonsin mått.

Nu har nästan ett år gått och vi har stått vid varandras sida sen den dagen vi först träffades. Vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta inlägg. Inget tror jag. Eller jo, jag är så fruktansvärt glad över de val jag har gjort i mitt liv. Trots det jag precis har skrivit om nu så är jag glad att jag och mitt ex blev tillsammans för han har lärt mig så mycket om livet. Jag har efter det lärt mig att uppskatta minsta lilla.