gamla sår.
Sommaren har smugit sig på och gamla sår rivs upp snabbt. Jag börjar fundera och tankarna far och flyger. Kollar gamla bilder, läser gamla texter jag skrivit tidigare.
Det blir jobbigare och jobbigare.
Minnena finns överallt.
Verkligen överallt.
Hur jag ska agera vet jag inte. Jag vet att jag inte borde bli frustrerad och ledsen eftersom allt det där är ett avslutat kapitel i mitt liv, men när det, vart jag än går, finns saker som får mig att minnas är det svårt att faktiskt inte bli frustrerad och ledsen. Jag lär mig fortfarande. Jag är fortfarande på väg och har en bra bit kvar att vandra. En bra bit kvar på stigen till mitt rätta jag.
Det senaste året har gått så fort och jag har pendlat mellan hemmet, skolan och kärleken. Komplikationer har funnits, i alla tre. Tro mig. Det tar aldrig slut. När man väl har fastnat på den onda stigen tar man sig nästan aldrig därifrån.
"tiden läker inga sår, jag är där jag var igår."
Man kan kämpa hur hårt som helst med problem och svårigheter men man har alltid kvar de. Det är lite som en sårskorpa som man ständigt pillar upp. Såret kommer aldrig att läka. Aldrig. Trodde jag. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig uppåt. Aldrig någonsin. Inte ens med rätt inställning till att faktiskt göra det.
Men, det är en sak jag verkligen har lärt mig under dessa år. Man kan ta sig upp. Man kan få såren att läka till en viss del. Kanske inte på det smartaste sättet som finns men det hjälper. I alla fall på mig. I alla fall på mina sår.
Jag har haft det bra i ett år, nästan lite för bra. Så bra att jag ibland vaknar i skräck och får för mig att det faktiskt inte är på riktigt. Det är bara en dröm. Jag drabbas av stor panik och vill bara somna om igen. Men sen inser jag att det är mitt liv. På riktigt. Jag har allt det där bra.
Många år av svek och annat har passerat. De har passerat för andra, men för mig finns de alltid kvar. Som den där sårskorpan. Något så enkelt som att inte peta på den, skulle det göra att allt försvann då ?
Nej, jag har provat. Inget försvinner. Allt finns kvar. Det är så vår hjärna fungerar. Allt dåligt kommer man ihåg. Allt hemskt, varför är det bara det vi minns bäst? Kan någon svara på det?
Jag har så mycket människor runt omkring mig som jag har att tacka. Så många som har knuffat mig i ryggen för att jag ska ta de där stegen framåt på stigen. Och de har hjälpt mig innerligt. Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för att de vänner jag faktiskt vände ryggen till för år sen fortfarande hjälper mig. För att de fortfarande finns kvar. Jag vill tacka för att jag fått ta plats i era hjärtan.
Tack!
