novell jag skrev i slutet av andra året på gymnasiet
Jag har alltid vetat att min dröm aldrig skulle gå i uppfyllelse. Jag har länge haft ögonen för den här pojken. Det är snart 7 år sedan jag förstod att han aldrig skulle lämna mitt hjärta. Att en person som man egentligen inte känner kan betyda så mycket är fascinerande. Det var på landet jag fick upp ögonen för honom. En solig dag om jag inte minns helt fel. Han stod på sin uppfart och höll på med sin moped. Jag visste att han var förbjuden frukt. Det hade min pappa många gånger påpekat. Men jag är en sådan tjej som alltid har provocerat min pappa, så till en början var den här historian bara en jakt på irritation från min pappa. En kamp om att visa min far att jag minsann struntade i hans regler.
Den här pojken är flera år äldre än mig, och visste inte ens om att jag fanns. Att få honom att bli min visste jag skulle vara omöjligt. Eftersom jag inte kunde få kontakt med honom var jag ofta ute och cyklade. Fram och tillbaka framför hans uppfart där han ofta stod med sin pappa och höll på med något.
Jakten fortsatte hela sommaren men det kändes bara hopplöst att fortsätta försöka för han såg mig inte. När hösten kom och skolan började såg jag honom inte mer, eftersom turerna till landet var slut för året. Jag kommer ihåg hur det gick till, in i minsta detalj. Det var på internetsajten playahead som jag frågade en gemensam kompis till oss om hans nummer, och jag fick det direkt. Anledningen till detta tror jag var för att han anade att jag var helt besatt. Jag ringde men fegade ur och lade på när jag hörde hans underbart lena röst. Han ringde upp och jag tvingades svara för han ringde upprepade gånger då jag inte svarade vid första tillfället. Jag antar att han ringde för att han undrade vem det var som ringt. Han hade ju inte mitt nummer. När jag sade vem jag var, blev han inte så förvånad som jag trodde. Han föreslog att vi skulle ses och det gjorde vi. Men på mina villkor. Han kom hit med sin bil, tillsammans med en kompis. Vi stod och prata en längre tid och fram kom att han hade anat att jag var intresserad. Han hade sett mig cirkulera utanför hans tomt ett flertal gånger sommaren som gått.
Åren gick och vi blev vänner. På somrarna var vi alltid tillsammans. Jag smög ut mitt i natten för att möta honom på hans uppfart, eftersom min pappa var så noggrann med att denna pojke inte var för mig, många gånger tillsammans med en vän. Nätterna blev alltid långa men jag njöt av varje sekund. Jag vet inte om det var spänningen eller om det var att drömmen var på väg att bli sann. Jag var blyg, väldigt blyg så till en början var det jobbigt att umgås. Allt blev stelt och vi hade ingenting att prata om. Så fort han sade något värmde det i hela kroppen på mig. Jag tog vara på varenda minut med honom. Tog alla chanser jag fick för att träffa honom. Eftersom han var mycket äldre än vad jag var, närmare fem år så kunde han bestämma själv när och hur han var på landet. Jag som bara var i tonåren hade inte lika mycket frihet som honom. I och med detta var han inte ute på landet mer än drygt 3 veckor varje år.
När somrarna led mot sina slut var jag alltid lika nedstämd och ledsen. Jag visste att när skolan börjar dröjer det nästan ett år till innan vi ses igen. Trots att han jobbade om dagarna så hade vi ständigt kontakt. Det blev många sms från min stora kärlek. Och i ett av smsen jag fick stod det plötsligt att han ville att vi skulle ses. Jag minns att mitt hjärta hoppade över ett slag och jag fick en mindre panikattack. Man borde tycka att det första jag skulle tänka på var hur kul det var och att jag skulle svara ja, det vill jag gärna med stora bokstäver, men det enda som fanns i mina tankar var; vad fan ska jag säga till mamma och pappa? Jag var i ett sådant chocktillstånd att jag till och med glömde svara på smset. Efter någon timme kom det ett till sms från honom där han frågade om jag inte ville träffas.
Jag svarade tillslut att jag absolut ville ses. Det där med mamma och pappa skulle alltid lösa sig. Vi bestämde att jag skulle åka till honom någon dag efter skolan. Hela den dagen var jag som paralyserad över min eftermiddag. Jag lyssnade inte riktigt på frågorna jag fick av mina lärare och jag brydde mig inte om något annat än att kolla på klockan. Jag minns att minuterna gick otroligt sakta den dagen. En timme kändes som en evighet. Men så äntligen var skolan slut och jag började nästan skaka av nervositet. Nu var det bara en timmes resväg och sen var jag där. Jag berättade för mamma som det var och hon tog det bra, och lovade att inte säga något till pappa.
När jag kom fram till hans station stod han där och väntade på mig. Vi kramades och sedan gick vi, hand i hand, hem till honom. Jag minns att vi inte sa ett ord till varandra medan vi gick där på trottoaren. När vi gick in i porten möttes våra blickar för första gången den dagen. Jag blev som paralyserad. Vi tog trapporna för att slippa tystnaden i hissen. Jag tror att han var minst lika nervös som jag. Det var trots allt första gången vi var helt själva. När vi kom upp till hans våning var båda två väldigt anfådda.
Vi gick in i hans lägenhet och jag gick och satte mig i soffan medan han startade datorn och frågade om jag ville kolla på någon film. Det lät som en bra idé i mina öron, eftersom man då slipper prata så mycket. Jag var så nervös. Han frågade om det var någon speciell film jag ville se, och korkad som jag är föreslog jag Alvin och gänget, ni vet den där filmen om jordekorrarna som kan prata och blir ett känt popband. Han skrattade till och sa att det var väl okej. Jag satt i ena änden av soffan, medan han satt i andra.
