funderingar.
Blev väckt av min man inatt. Han var påväg hem och kände sig ensam så han ringde mig. Vi pratade ett tag och bestämde att vi skulle ses idag. När vi lagt på började jag fundera. Jag låg en bra stund och tänkte på alla de kvällar jag stått och väntat på honom, helt ensam och livrädd. Jag känner mig inte trygg med någon annan än honom.
I tidigare inlägg har jag skrivit om mitt tidigare förhållande och om det inte framgick så var jag aldrig trygg, jag kände mig aldrig beskyddad och alltid ensam.
Även fast jag och Martin inte varit tillsammans i en evighet är han den enda killen jag litar på till hundra. Jag vet att han i stort sätt alltid ställer upp för mig och att han alltid finns om jag behöver honom.
För att komma tillbaka till det jag låg och tänkte på inatt, han är ju en riktig partymyra vilket jag inte är. När han är ute ringer han oftast upp mig. Jag vaknar sällan eftersom jag stänger av ljudet på natten och när jag sedan vaknar och ser att jag har ett missat samtal kommer alltid samma tanke upp i huvudet. - Det har hänt något. Han har råkat ut för något och ligger någonstans, död.
Jag förstår ju varför jag tänker så eftersom jag vet hur han blir när han är ute och dricker. Det är skitjobbigt för vissa nätter kan jag vakna någon timme efter att han ringt och får panik, ringer upp eller smsar och får inget svar. Då kan jag ligga vaken hela natten.
Jag tänkte på detta väldigt länge inatt och jag tror att den obehagliga känslan slår mig för jag är så fruktansvärt jävla rädd om honom. Jag vill inte förlora honom så jag agerar mamma och beter mig som en kyckling. Jag önskar jag vore lite mer avslappnad. sluta hönsa!
