ny tid, nya tag
Här om dagen när jag inte hade så mycket att göra kollade jag igenom min dator. Hittade en massa bilder som tog mig tillbaka till massa underbara minnen, tideer som jag aldrig trodde jag skulle glömma. Men när jag kollade på bilderna insåg jag att det är så mycket, så många som jag har "glömt". Det är väl inte så att jag glömt bort en viss person men det var många av dem som var med på bilderna som inte längre finns i mitt liv, vilket gjorde mig väldigt ledsen.
Varför försvinner vissa personer från ens liv? Sådana personer som man alltid trott man skulle ha med sig till sin sista dag?
Det är skrämmande tycker jag. Att det kan gå så fort. Av alla 3 300 bilder jag har på min dator är den äldsta bilden från 2006, det är bara 5 år sedan. Hur kan det gå så fort?
När jag satt och bläddrade bland alla bilder dök plötsligt en novell som jag skrev i början av andra året på gymnasiet upp framför ögonen på mig. Den tog mig tillbaka direkt. Jag minns hur jag kämpade med att få till texten ordentligt. Försökte få med alla detaljer så noga det bara gick. Ville återskapa alla minnen så jag aldrig skulle glömma. Novellen handlar nämligen om en sann historia som rör mig och en person som var väldigt viktig för mig för några år sen. En person som jag höll väldigt nära hjärtat. Denna person ville jag aldrig skulle lämna mitt liv.
När jag läste novellen fick jag tårar i ögonen. Jag fick blandade känslor om den här berättelsen. Den här personen har i stort sett vandrat iväg, eller vi har väl gått skilda vägar och jag känner mig både lycklig och olycklig över att det blivit som det blivit. Jag har förlorat mycket men jag har samtidigt fått tillbaka mer. Jag har fått kunskap om sorg och saknad men även glädje och tveklöshet.
Om personerna jag förlorat skulle komma tillbaka skulle jag inte tveka en sekund på att släppa in dom i mitt liv igen. Alla minnen lever kvar trots att vår vänskap runnit ut i sanden.
