Vissa dagar är lika mörka som darth vaders ondska.
Idag är en sådan dag då jag känner mig helt tom. Hjärnan hänger inte med i kroppens tempo. Min själ lever ett eget liv. Från och till har jag sån lust att bara stanna upp, skrika tills rösten brister och lägga mig ner och gråta tills tårkanalerna är lika torra som en påse mjöl. Att prata om det hjälper för stunden. Likaså med en kram eller en klapp på axeln. Hur mycket jag än sysselsätter mig så hinner tankarna och minnena ikapp. Jag kan gå från att vara hur glad som helst till att bli helt hysteriskt ledsen på ett ögonblick. Att känna känslan krypa långsamt upp från magen till halsen i form av en stor boll. Att bollen är så stor att den täcker hela min strupe. En obehaglig känsla som inte går att beskriva i ord.
Jag spelade mina kort fel en gång i tiden och det kommer jag alltid få leva med. Hur många gånger jag än spelar spelet.
