101127

Usch, vilken ånget och panik jag har för allt just nu.

Jag är en sådan person som bara skjuter allt framför mig. Speciellt att dåligt. Om jag känner att någonting pressar mig eller om jag könner att det är något som är så jobbigt att jag bara vill lägga mig ner att dö, tar jag inte tag i det utan "lägger det åt sidan så länge för det löser sig senare!".
Jag har många gånger jobbat på det här och försökt att bli vuxen och faktiskt ta mitt ansvar som individ och göra det som måste göras, även fast det blir jobbigt.

Som nu, jag har en stor inläning som jag vetat om sen 4 veckor tillbaka och sen dess har jag tänkt varje dag att jag faktiskt ska ta tag i det för att sitta med en jättestor klump i magen sen en vecka innan den ska in. Vilket jag såklart inte har gjort utan började en vecka innan och nu sitter jag här med massor av plugg och har panik för att inte bli klar i tid. Dock är inte det här det enda som är jobbigt just nu utan det är även så att jag har grymt svårt att säga vad jag egentligen tycker, tänker och känner. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ens berätta för min pojkvän hur jag egentligen känner, utan jag bär på allt till det till slut brister och jag får ett stort utbrott och bara gråter och vet inte vart jag ska ta vägen för att jag har så otroligt mycket känslor inom mig som bara måste ut.

Jag måste bli bättre på att våga säga till om saker och ting. Prio nummer ett just nu är dock min examensinlämning!



Ge mig sommar och sol.

2010-11-27 @ 16:31:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

eller?

Jag tror jag har kommit på mig själv med en sak som jag inte alls gillar.
Jag tror att jag letar efter saker som gör att jag och Martin bråkar, jag vet det låter helt sjukt men när jag tänker efter är det så jag gjort i mina tidigare förhållanden. Eftersom jag tidigare inte har varit lycklig men trots det stannat kvar i förhållandet för jag har trott att jag " kan ju alltid bli lycklig om jag verkligen försöker". Saken är den att jag tror att trots att jag blundat för saker och ting har min hjärna förstått att det är allvar och har därför letat bråk och tjafs. Jag har gjort det omedvetet på något sätt. Det är svårt att förklara. För jag vet inte riktigt själv vad det är. Eller hur det går till.
Men det jag har kommit på är att jag har nog gjort detta till en vana. För när jag och min man tjafsar är det alltid jag som tar upp något. Och det kan vara saker som hänt för flera veckor sen. Antar att det har blivit en vana eller så är det för att jag tror att det är på låtsas. Att inget av allt detta är sant, eftersom det är alldeles för bra för att vara sant. Jag pratade om det med min vän och hon tror att jag gör det omedvetet vilket jag också tror. Jag skulle aldrig göra något för att försöka förlora honom, någonsin!
2010-11-22 @ 19:22:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

funderingar.

Blev väckt av min man inatt. Han var påväg hem och kände sig ensam så han ringde mig. Vi pratade ett tag och bestämde att vi skulle ses idag. När vi lagt på började jag fundera. Jag låg en bra stund och tänkte på alla de kvällar jag stått och väntat på honom, helt ensam och livrädd. Jag känner mig inte trygg med någon annan än honom.
I tidigare inlägg har jag skrivit om mitt tidigare förhållande och om det inte framgick så var jag aldrig trygg, jag kände mig aldrig beskyddad och alltid ensam.
Även fast jag och Martin inte varit tillsammans i en evighet är han den enda killen jag litar på till hundra. Jag vet att han i stort sätt alltid ställer upp för mig och att han alltid finns om jag behöver honom.
För att komma tillbaka till det jag låg och tänkte på inatt, han är ju en riktig partymyra vilket jag inte är. När han är ute ringer han oftast upp mig. Jag vaknar sällan eftersom jag stänger av ljudet på natten och när jag sedan vaknar och ser att jag har ett missat samtal kommer alltid samma tanke upp i huvudet. - Det har hänt något. Han har råkat ut för något och ligger någonstans, död.
Jag förstår ju varför jag tänker så eftersom jag vet hur han blir när han är ute och dricker. Det är skitjobbigt för vissa nätter kan jag vakna någon timme efter att han ringt och får panik, ringer upp eller smsar och får inget svar. Då kan jag ligga vaken hela natten.
Jag tänkte på detta väldigt länge inatt och jag tror att den obehagliga känslan slår mig för jag är så fruktansvärt jävla rädd om honom. Jag vill inte förlora honom så jag agerar mamma och beter mig som en kyckling. Jag önskar jag vore lite mer avslappnad. sluta hönsa!
2010-11-20 @ 13:57:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

tillbakablick

Minns dagen som igår. Jag åkte ner till landet helt ensam för att för första gången på länge känna glädje. Jag åkte ner för att umgås med den personen jag kände trygghet med, den jag kände glädje med.
Så var du där. Kan vara ärlig och säga att jag inte brydde mig om dig först. Det kom efterhand. Jag fick upp ögonen för dig när vi träffades hemma hos dig. En vecka efter. Det var svårt att se vem du egentligen var på landet. Dagen då jag för första gången var hemma hos dig. När dina läppar för första gången snuddade mina, visste jag att jag var kär. Det gick snabbt. Väldigt snabbt. Jag kände det på mig. Jag var säker på mina känslor men osäkra på dina. Efter någon vecka visste jag att du faktiskt var där för mig och inte för något annat. Att vi, nu ett år senare fortfarande står bredvid varandra kan jag nästan inte förstå. Det är svårt att se att det gått ett år med dig. Tiden har gått så snabbt och jag har i stort sett aldrig känt mig ensam eller ledsen. 

Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du är bara min. Jag behöver inte gå runt och vara orolig. För jag vet att vad vi än går igenom, kommer vi alltid gå igenom det tillsammans. Jag älskar dig Martin. Du kommer alltid vara min skrutt. Föralltid
2010-11-13 @ 21:45:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

jag har bestämt mig.

Jag tänker börja skriva här igen. Har suttit och rensat bort allt som jag inte vill ha kvar. Detta kommer absolut inte bli någon vanlig blogg där jag skriver om vad jag gör på dagarna, vilka kläder jag har på mig och vad jag tycker om och inte, utan detta kommer vara en plats för mig att skriva av mig när jag inte orkar vardagen. När jag mår för dåligt.
Ni vet nog vid det här laget att jag inte är en person som visar att jag mår dåligt utåt, utan jag håller det för mig själv tills det blir för mycket mjöl i påsen. Jag är nog för feg för att visa andra att mitt liv inte är perfekt. Dock vet jag innerst inne att ingen är perfekt och ja, jag vet att det är likadant för mig. Då tänker jag att om jag nu inte vågar visa det personligen kan jag ju lika gärna ta ut mina känslor här i bloggen. Detta är från och med nu en öppen dagbok.
Det kommer nog bli tufft till en början. Kommer kännas fel att blotta mina känslor och tankar till såna jag inte känner men efter ett tag tror jag att detta kommer hjälpa mig. Jag hoppas det i alla fall.
Det ni även kommer kunna läsa om är min andra halva. Det är han som hjälper mig i det tider då jag bara vill lägga mig ner och dö.
2010-11-13 @ 21:23:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()